En refraktometer (analog) är ett av gemmologens viktigaste verktyg (finns även digitala modeller). Den används för att snabbt och icke-destruktivt mäta en ädelstens brytningsindex (Refractive Index, RI). Detta värde hjälper till att identifiera stenens mineral och avslöja om det rör sig om en äkta sten, en syntet eller en imitation.
En översiktlig guide till hur instrumentet fungerar och används:
Mätprincip: Instrumentet mäter den så kallade kritiska vinkeln för ljus som bryts när det passerar från cylindern (ett prisma) in i den testade ädelstenen.
Kontaktvätska: För att ljuset ska överföras korrekt mellan prismat och stenen krävs en speciell kontaktvätska. Denna vätska har ett mycket högt brytningsindex (ofta (n approx 1.80)).
Avläsning: När man tittar genom okularet ser man en ljus och en mörk zon. Gränsen däremellan kallas skugggränsen och pekar direkt på stenens exakta brytningsindex på en inbyggd skala.
Dubbelbrytning: Många ädelstenar delar ljuset i två strålar. Genom att vrida på ett polariseringsfilter framför okularet kan gemmologen se hur skugggränsen flyttar sig och därmed fastställa stenens dubbelbrytning, vilket ger en ännu säkrare identifiering.
Mätområde och begränsningar: De flesta analoga instrument mäter brytningsindex mellan (1.30 text{ och } 1.81). Det innebär att stenar med extremt högt brytningsindex, som diamant (ca (2.42)), inte kan mätas. Instrumentet kräver dessutom en plan, välpolerad fasettyta för att ge en korrekt avläsning.
