UV-Ljus
Att använda UV-ljus för ädelstensidentifiering bygger på att mineraler absorberar osynlig ultraviolett strålning och avger synligt ljus. Dessa tekniker är mycket användbara för att skilja naturliga stenar från syntetiska eller imiterade stenar.
Kortvåg (UV-C) vs. Långvåg (UV-A)
Kortvåg (ca 254 nm): Har högre energi. Detta ljus kan få vissa ädelstenar att glöda, men det kan också vara skadligt för ögon och hud. Kortvåg används framför allt för att upptäcka reaktioner som skiljer naturliga stenar från syntetiska. Till exempel fluorescerar vissa naturliga diamanter i kortvåg, vilket sällan sker hos syntetiska diamanter.
Långvåg (ca 365 nm): Har lägre energi och är ofarligt. Det är denna våglängd som används i vanliga UV-ficklampor. Den används för att upptäcka den grundläggande fluorescensen, exempelvis det karaktäristiska röd/orangeröda skenet hos rubiner eller det blå skenet i vissa diamanter.
Fluorescens vs. Fosforescens
Fluorescens: Ädelstenen lyser enbart så länge den är belyst med UV-ljuset. När lampan släcks upphör ljuset direkt. Detta används för att snabbt verifiera äkthet och typ.
Fosforescens: Ädelstenen fortsätter att glöda (även kallat eftersken) efter att UV-lampan har stängts av. Det är mycket användbart för identifiering eftersom endast ett fåtal specifika ädelstenar och mineraler, som till exempel vissa syntetiska diamanter, har denna egenskap.
Om du vill testa stenar hemma är det bra att veta att naturliga rubiner och vissa naturliga diamanter ofta lyser vackert i UV-ljus.
